Min första fundering inför återbesöket var vad som motiverar trädplantering idag. År
1983, när Vi-skogen grundades, ville man ju bidra till att stoppa ökenspridning och långa avstånd till bränsleved. Att kvinnor 2023 fortfarande behöver gå långt efter både ved och vatten var svårt att föreställa sig.
65-åriga Ruth och 54-åriga Mary är två av de fem personer jag återser efter osannolika 30 år. Ruth fann gemenskapen i en kvinnogrupp som samlade fröer åt Vi-skogen i över två decennier. Den värdefulla kunskapen om fröerna och deras beredning ger henne idag en extrainkomst. Mary var en driven rådgivare i en av Vi-skogens många plantskolor under 1990-talet. Tack vare sin inkomst kunde hon köpa en bit mark till sin familj.
Nu efterfrågar Mary och maken Geofrey utvecklingsprojekt inom sanitet och effektiva spisar. De vill odla mat, inte ved. Kvinnor på landsbygden lagar alltjämt mat över öppen eld. Ändå möter jag som återbesökare en stark entreprenörsanda och stolthet. Ingen tycka synd om-mentalitet så långt ögat kan nå trots ett enkelt liv helt utan prylar. Geofrey pekar nöjt på ett bildäck han delvis grävt ner för att ge barnbarnen lite svikt att hoppa på. Inga leksaker syns till. Väl hemma blickar jag ut över mina prylar och funderar över begreppen lycka och hållbar livsstil.
För kenyanerna är antalet barn den stora statussymbolen. Personer i 50–60-årsåldern har åtta, nio barn. Tack vare sina uppdrag för Vi skogen har de kunnat bekosta barnens utbildningar och kunskapen om träd och agroforestry har spridits vidare till nästa generation. Grus i maskineriet för all utveckling är Kenyas djupt rotade korruption.
En dag blev vi godtyckligt stoppade av polisen. Chauffören menade efteråt att han slapp muta polisen för att jag såg ut som en spion med mitt anteckningsblock i knät. Även djupa traditioner gör att utvecklingen inte går så fort som man hade önskat. När jag frågar Geofrey varför han inte hjälper Mary att hämta vatten svarar han att Mary då skulle framstå som en oansvarig hustru bland sina vänner. Därför är det hon som går till källan fyra gånger om dagen, fastän hon helst skulle slippa. Källan ligger en kilometer bort, så det blir 8 kilometer varav fyra med 20 liter vatten i en dunk på huvudet. Många innovatörer är anslutna till de bondeorganisationer som Vi-skogen samarbetar med idag. Kvinnorna är i majoritet. Ruth intygar att det fortfarande är kvinnan som tar det största ansvaret för familjen och erkänner att hennes vuxna söner tenderar att glömma bort sina familjer. Men det finns såklart undantag. På liten yta driver Fanvel entusiastiskt fiskodling, plantskola för fruktträd och snabbförökning av bananplantor. Det är ett solidariskt arbete eftersom produktionen kommer medlemmarna i en mikrobank till del. För Fanvel och hans familj blir den en språngbräda mot ett bättre liv.
Reflektioner av Pia Schmidtbauer, som praktiserade på Vi-skogen i Kenya 1993 och fick Sidas journaliststipendium för ett återbesök 2023.