Regeringen borde skämmas

Den här texten publicerades ursprungligen i Tidningen Vi. Läs den här.

På väg från ett styrelsemöte i Vi-skogen där jag är ordförande, med ilsketårar i ögonen och en känsla av uppgivenhet. Tidningen Vi grundade Vi-skogen för snart 40 år sedan och har sedan starten planterat 148 miljoner träd och under de senaste 10 åren hjälpt 2,4 miljoner människor ur fattigdom.

Våra styrelsemöten brukar vara inspirerande, engagerade och jag lär mig alltid något nytt. Givetvis är det svårt ibland eftersom många i östra Afrika har haft det tufft under pandemin samtidigt som vi de senaste åren fått rapporter från flera håll om torka – sorgliga effekter av klimatpåverkan orsakad av oss i norr.

Nu när pandemitrycket börjar lätta drabbar i stället Rysslands krig i Ukraina de allra fattigaste. Detta på grund av höjda livsmedelspriser. I genomsnitt köpte en person i Tanzania mat för 60 procent av sin lön redan före prishöjningarna, betydligt större andel än för oss i Sverige, där 11,2 procent av hushållens konsumtion går till mat, enligt rapporten Rätten till mat som Vi-skogen och We Effect har tagit fram.

Den typen av bistånd skärs ned med 38 procent.

Det skulle inte vara konstigt om man skulle gråta av det. Men mina tårar är av ett annat slag. Det handlar om det svenska biståndet. För mitt i det här förfärliga läget tycker Sveriges regering att man kan dra ned biståndet med 9,2 miljarder kronor, utöver de 1,1 miljarder som tidigare beslutats om. Jag hoppade till när jag hörde siffran på nyheterna. Men nu på styrelsemötet har jag förstått hela vidden. Den största delen av nedskärningen kommer att tas från civilsamhällesorganisationer som Vi-skogen. Den typen av bistånd skärs ned med 38 procent. Vi har därför tvingats varsla våra lokala partners om att utbetalningarna behöver frysas.

Vi-skogen bygger långsiktig matsäkerhet och stärker människor i sina organisationer och i sina jordbruk. Hållbart jordbruk där träd planteras bland grödorna ger människor mat på bordet och kraft att delta i samarbeten och utveckling. Nu riskerar de som lever med små marginaler att inte klara sig. På kort sikt kan detta vara en besparing för Sverige, på längre sikt kan vi få nya flyktingströmmar och ännu mer mänskligt lidande.

Hur cyniskt är det inte att regeringen samtidigt sänker bensin- och dieselskatten med 3,7 miljarder, lägger 4 miljarder på drivmedelsstöd samt elpriskompensation på 6 miljarder. Så att medelklassmänniskor i Sverige med bil och villa kan fortsätta smutsa ned atmosfären medan bönderna i östra Afrika drabbas ännu hårdare av extremväder och dåliga skördar.

Givetvis ska vi ta emot de flyktingar som flyr från det fruktansvärda kriget i Ukraina. Men vi måste kunna göra det utan att skapa mer mänskligt lidande på andra håll i världen.

Jag brukar gå från våra styrelsemöten stärkt. Vi brukar hitta lösningar på de problem som möter oss och det finns stor kompetens i organisationen. Den här gången räcker inte det. Utan pengar kan vi inte trolla fram verksamhet. Vi får ovärderliga gåvor från privatpersoner som köper träd, vilket jag är varmt tacksam för, men just det Sida-projekt som vi driver i östra Afrika är beroende av pengar från svenska staten.

Så i stället för att jobba med våra viktiga projekt får våra anställda i Kenya, Uganda och Tanzania nu administrera omförhandling av avtal med våra partners, lokala bondeorganisationer, som vi utlovat vårt stöd. Löften som vi nu inte kan hålla. På grund av en socialdemokratisk regering, påhejad av moderater och sverigedemokrater. Att den inte skäms.