Vi-skogen på COP29 – förhandlingar som överväldigar och tankar om data

För femton år sedan var jag på mitt första klimatmöte, och mycket har hänt sedan dess. Nu är COP-mötena enorma, med 70 000 deltagare och världens blickar riktade mot sig. Klimatfrågan är i fokus som aldrig förr, men frågan om vem som ska betala och hur arbetet ska ske är fortfarande svår.
Här på COP 29 diskuteras nya mål för klimatfinansiering. Målen måste vara tydliga, rättvisa och motsvara de faktiska behoven – vi pratar summor på flera biljoner dollar. Samtidigt är det en känslig balansgång att avgöra vilka länder som ska bidra och vilka som ska få stöd. Dessutom måste vi klara ut hur pengarna ska fördelas mellan att minska utsläpp, klimatanpassning och att hantera skador som redan skett.

Förhandlingarna känns minst sagt överväldigande och det är verkligen en berg-och-dalbana av sinnesstämningar här på COP:en, i alla fall för mig (alla andra 69 999 deltagare ser relativt samlade ut, i alla fall de jag sett). Igår var känslan ambition, möjligheter och samarbeten. Idag ser jag bara komplexitet och olika budskap och undrar hur fasiken detta ska gå.

En sak som verkligen gnager just nu är frågan om data – grunden vi måste stå på för att fatta vetenskapligt baserade beslut. Och här finns stora problem. Ett exempel, och kanske det som trycker mig mest just nu idag, handlar om data – själva basen vi måste luta oss på för att jobba med vetenskaplig grund. Till exempel så kan vi mäta CO2-halten i atmosfären (med naturliga källor och sänkor borträknade) och hur den skiljer sig från år till år, men samtidigt stämmer inte den här siffran med ländernas rapporterade utsläpp.

Med detta i ryggen så försöker jag lägga ihop hur olika seminarer pratar om data och här kommer en liten sammanfattning:
1. På ett seminarie hojtar OPECs Development Fundom bristen på tillförlitlig data – hur ska man kunna jobba med att dela ut pengar för hållbara jordbruksprojekt om det inte finns data för att jämföra baseline och sen resultat.
2. Idag berättar Öko institute att vi lever i ”the golden age of data” om alla terrabite av data som våra satelliter levererar varje dag och som är fri att användas av alla. Wow fantastisk tillänglighet, eller hur?
3. Nästa presentation från CIFOR/ICRAF pratar om problemen med att data måhända finns tillgänglig, men hur i helskotta ska data tolkas, kan den paketeras till något som vi kan använda oss av och hur ska vi sen jämföra data mellan olika analyser i olika länder och sektorer.

Detta visar på glappet mellan digital rå data (satelitbilder på skog tex), analyserad digital data (hur mycket kol finns bundet i dessa träd) och verifikation på att den digitala datan representerar verkligheten (ut i fält och mät). Och då vill man ju gärna ställa sig frågan: Är all data lika bra och relevant? Och mäter vi ”rätt” saker? Och när man använder sig av data (med alla dess svårigheter ovan) för att driva policy-arbete – hur ser man då till att fattar rätt beslut? .

Tänk på den gamla goda tiden när problemet var ozonhålet som växte, man träffades i Montreal och fattade beslut om att fasa ut freoner i kylskåp och sprayflaskor och sakta och säkert växte ozonhålet ihop igen. Typ så. Jag undrar om man om 10-20 år sådär kommer att prata om klimatprocessen på samma sätt? För mycket växthusgaser är dåligt för världen, människan är ansvarig, vi får sluta släppa ut en massa skit och snip snapp så stannade vi av klimatförändringarna. Kanske kommer jag att stå där då och ropa ” men hallå… DATAN då?? Den stämmer ju inte överens med nått!! Hur ska det gå??